Intensivt leverne

Senaste dagarna har karaktäriserats av riktigt rockstar liv kombinerat med en tråkig svenssons vardagsliv, hur? Byt ut spelningarna mot inventeringar och jobb i butik. Inte lika glamoröst kanske men fan så roligt iallafall!

Torsdagen :
Jag möter upp min gamle vanpendragare Teddy Gonzalez för att styra kosan mot Borås och glo Lazio spela boll mot deras lokala pannbandsgäng, Elfsborg. Dagen innan hade jag jobbat till 22 och fick beskedet efter det att våran bil inte skulle rulla ner, då chaffisen hoppat av i sista sekunden. På något vänster lyckades jag styra upp så att vi kunde åka med en supporterbuss full av Laziali, vilket var jävligt kul och trevligt.



Några öl och några nya vänner senare så är vi framme, matchen i sig är ganska seg, men kul att se några av ens favoriter live precis som det är kul att se 70 italienare skrika om både det ena och det andra. Kommer hem halv sex på morgonen sen med samma buss som kör segare än segast och slocknar snabbt.

Fredag :
Uppstigning klockan 10, bara fyra timmars sömn, gäspar. Dagens agenda, jobb till 22.30, tio timmars pass, tio timmar att se trevlig ut, vara flitig och effektiv. Med min otroliga återhämtningsförmåga går det som smort. Hem till en av mina arbetspolare, tar några bira och glor den blodigaste UFC fighten man någonsin sett innan man somnar in på hans soffa.

Lördag :
Vaknar återigen alldeles för tidigt i förhållande till vad jag borde ha gjort, men men, jobbet väntar. 05.30 är jag där, redo att börja räkna småvaror och artiklar i hyllor på tom mage. Med The Game i öronen som inspiration, utan tanke, bara uträttande av saker så håller det ganska bra. Kommer hem somnar på soffan, vaknar vid tre av att en polare ringer. Går och käkar pizza, sen till lokala krogen, kollar Arsenals oturliga torsk mot United och Inters otroliga vinst mot Milan innan det är dags för poker.



För mina nya läsare så hade jag för en vecka sen eller så (vem håller koll?) min första pokererfarenhet, gick totalt åt helvete och kom solklart sist. Den här gången kommer jag bara näst sist, vilket måste ses som ett otroligt stort steg i rätt riktning, kanske blir det några kronor plus snart, vem vet? Efter pokern är klockan fyra på natten, börjar känna mig aningen sliten men har lite energi kvar. UFC gala 102 drar igång, helt okej matcher men 1 timme senare blir det för mycket och jag somnar in på soffan, vaknar vid halv 7, återigen för tidigt för att orka med nästa dag.

Söndag :
Bajen spelar, dock i Kalmar så kliver på minibussen vid halv 9, som sagt med bara en timme sömn i bagaget, slitet. Knäcker första biran, och väntar på vårt mellanstopp. Vanligtvis åker man direkt till matchen med ett matstopp eller så, men den här gången är det något annat, ett stopp vid Kolmårdens djurpark för att åka deras bilsafari.

Med nio pers i bilen och en summa på 145 kronor per skalle så känner vi att det är för dyrt. Men det stoppar oss inte. Under skydd av flaggor gömmer vi tre killar i bak på riktigt mexikanskt flyktingsätt och garvar oss igenom deras fjuttiga kontroll. Några vilddjur senare, blanda annat lamor som hoppar runt bilen i full galopp och ett lejon som ser jävligt trött ut så styr vi vidare mot kusten och Kalmar.

Matchen är vidrigt seg, i spöregn ser vi Bajen torska 3-0 och misären är ett faktum. Bara ölen kan rädda denna hemresa nu och mycket riktigt gör den det. Med fortfarande bara en timmes sömn så kör vi stenhårt till vi är hemma i Stockholm igen, jag måste dock erkänna att jag somnade under cirkus trettio minuter någonstans vid Norrköping då det till och med blev för slitet även för mig. Hemma i Stockholm går jag och en till resenär ut en snabbis på Kvarnen och tar varsin taxi åt varsitt håll vid tre tiden.

Måndag :
Vaknar 19.40, äntligen har man fått sova ut... man lever livsstilen till fullo.

Taggar till Borås!



Ses där Mauro!

Vad har Turtles, Musse Pigg och Bamse gemensamt?

Någon gång i år vid en obestämd tid och vid en obestämd plats var jag på en fest en vän hade. Eftersom det är en vän från en kategori som inte bör nämnas här så kände jag halva skaran människor som närvarade i den här lägenheten. Min skara jag kände, sköna snubbar och tjejer, den andra skaran, något helt annat. Hur märkte man det då? Jo, beskrivningen kommer här :

10 minuter in i festen, jag sitter och kallpratar med mina polare i köket då plötsligt en snubbe dyker upp jag inte sett förut. Klädseln är minst sagt o-orginell även om han själv tror han är ensam om den i hela världen. Från topp till tå är det olika färger, från pastellblått till neongrönt. De må låta som en ravare, men nej, det här handlar om något annat, en estet. På sig har han ett par tantiga solglasögon, förmodligen lånade av nån obskyr gammal släkting, tröjan är som sagt i en udda färg och med ett motiv av Turtles, återkommer till just det, byxorna röda och strumporna randiga i några andra kulörta färger. Kul! Ja kanske, men det vidriga(ste) med detta, säger jag som en accepterande människa i vanliga fall är inte kläderna, utan betéendet.

Det första han säger, eller snarare skriker är "KOM IGEN NU ALLA, POSA!" Jag kollar försiktigt mot mina polare som jag märker gör detsamma mot varandra, ingen reagerar, iallafall inte som den här my little pony killen verkar vilja. Han säger åt oss på skarpen med sin gälla röst att vi minsann är riktigt tråkiga och frågar om det är fest eller inte. Vi avvaktar fortfarande och han går sin väg.

Vi fortsätter snacka, då vi plötsligt hör någon skum låt ifrån vardagsrummet. Två av mina vänner och jag kikar in och ser alla tunna människor hoppa runt i diverse danser som jag inte vet vad man ska kalla annat än spastiska rörelser om jag inte visste bättre. Det är dock inte den värsta synen, utan det är nästan så att man blir bländad av det här spektrumet av t-shirt färger som slår till på näthinnan. Med en känsla av att vara någon av karaktärerna i True Blood väser jag sakta och drar mig tillbaka till köket.

Vad är det då som får dessa människor att bete sig som barn på alla olika sätt? Jag är också jävligt barnslig på tusen olika sätt, men jag behöver inte skylta med det genom att klä mig som jag vore sju år? Jag behöver inte hoppa runt och fåna mig med saker man gjorde på lekis. Jag behöver inte köra klapplekar och ha glasögon utan glas i.

Jag tror det är en undantryckt ungdom dessa människor haft. De har inte fått leva ut det de velat pga olika anledningar. Sen pubertet eller mobbning eller vafan som helst, vem bryr sig? Det är nu de lever ut det vi andra levde ut som ungdomar då vi gjorde exakt (nåja...liknande) samma grejer. Det var patetiskt redan då som 13-14 åring med filapjuck och adidasbrallor, så sätt på skalan nu hur patetiskt det är nu med Musse Pigg tröjor och röda jeans?

Skäms att ni lägger beslag på symboler som betydde nåt för en som barn, lämna Turtles, Musse och Bamse i fred, för helvete!

Rymdskepp vs betong, pengar vs känsla

Kände att det var dags att utveckla mitt förra fotbollsinlägg här på min bloooogg. Här kommer en liten fin redogörelse.

Många tänker direkt på till exempel Bayern Münchens Allianz arena eller Arsenals Emirates, jag tänker Oreste Granillo, Armando Picchi eller Mario Rigamonti. Inte alls lika glamorösa till ytan men ack så vackra och klassiska. Jag har inte haft äran att just besöka de här arenorna men liknande arenor i Italien och på andra ställen, och får då en större känsla än relativt nybyggda industrikomplexliknande (finns det ordet?) arenor. Arenor där inte fotbollen, passionen eller känslan står i centrum utan istället underhållningsvärdet, pengaflödet och komforten.

Den hyperkommersiella och fula Allianz arena


Den gammalmodiga och känslosamma Oreste Granillo

Istället för namn på gamla spelare inom klubben som i de tre arenorna jag nämnde så har de nya arenorna företagsnamn. Hur pass stor identitet har det arabiska flygbolaget Emirates med en Londonklubb att göra exempelvis? En arena ska andas känsla, en identitet för det egna laget och staden och inte lukta plast, billiga snacks och vara företagsrelaterade...  Skamligt, osmakligt, vidrigt...

Fotbollen är död, länge leve fotbollen... den gamla sortens fotboll.

Capitalism and democracy are not synonymous



Ja, folk pratar ju om den jämställda världen, att öststater får det bättre och sånt blaj. I en artikel i högerblaskan Svenska Dagbladet visas dock otroliga skillnader mellan länder, bara i Europa vad gäller vad man får ut för varor/tjänster av sin lön :

"För att köpa en Big Mac i president Obamas hemstad Chicago krävs bara 12 minuters arbete. I Slovakiens huvudstad Bratislava behövs cirka en timmes arbete medan det i närbelägna Wien räcker med 17 minuter."

Ganska anmärkningsvärda skillnader?

" Jämfört med asiater jobbar européer få timmar och har långa semestrar. Flitigast är människorna i Sydkoreas Seoul som arbetar 2312 timmar per år och noterar tolv semesterdagar. Hongkong kommer inte långt efter med 2295 arbetstimmar och tio semesterdagar....I Köpehamn nöjer man sig med 1658 timmar per år. Lägst ligger Frankrike med under 1600 timmar per år."

"Skillnaderna mellan öst och väst i EU har inte minskat mycket, noterar UBS. Med den ekonomiska kris som slår särskilt hårt mot de nya EU-länderna kan klyftan tvärtom växa."

Världen är allt härlig ibland..

Bad kids ain't no college grad kids



Dagens låt summerar morgondagens humör.



Helgen var tung, på två olika sätt. För det första fyllde en polare år i fredags, en polare som sedan gammalt inte lägger av med ölen förrän ölen lägger av med honom. När den sedan är gratis och obegränsad så tog man seden dit man kommer och krökade stenhårt, kanske alldeles för hårt med tanke på att man skulle jobba dagen efter. Stämplade ut kl 8 från festen och gick in i djupsömn som sedan blev ett kvickt uppvaknande kl 11, alldeles för många mil hemifrån. Panikslagen blev till lamslagen blev till hyfsat arbetssam i 8 timmar, till återigen lamslagen, there's not a problem I can't fix, det enda som kan stoppa oss är antabus.




It was once called the beautiful game...once

I en värld utan miljardköp av spelare. I en värld utan sponsorer som lägger sig i. I en värld där supportrar inte blir förnedrade och nedtryckta av ordningsmakten. I en värld då spelarna brann för sina klubbar och inte för pengar. I en värld där fansens glädje och legendstatus i sin egen stad var viktigare än utlandsflyttar och utmärkelser. I en värld där fotbollsarenor var fotbollsarenor och inte affärskomplex. I en värld där smågrabbar drömde om att en dag representera sin egen stads lag. I en värld där fotbollen betydde något. I en värld där allt var perfekt. I en värld som inte längre existerar...









Varför missade man Way out west?

Jo, klart jag vet varför man missade det, svindyrt! Men fan vad mycket man ville se på festivalen. Peace and love som man själv var på var ju galet nice, men bandmässigt tror jag fan wow slog peace and love med hästlängder.

Speciellt ville jag se Dead Prez som förmodligen är en av mina fem favoritgrupper alla kategorier, men också lite elektroniska grejer som jag blivit mer och mer intesserad av på sistone. Kolla in det här bara, hur sugen blir man inte?


Tyson



Mike Tyson är en gammal favorit sedan länge. Farsan har alltid fått mig att försöka förstå boxningens storhet och jag har haft en del favoriter genom åren. Om jag inte minns fel så tror jag att Mike Tyson var min första riktiga favorit. Med skräckblandad förtjusning såg man Tyson nita snubbar till höger och vänster som flög genom repen redan i första ronderna. Nu såhär många år senare, så såg jag igår en dokumentärfilm om Iron Mike. Filmen är från 2008 och är gjord av James Toback.

I filmen intervjuas Tyson och berättar på ett sorts monologlikt sett om sin karriär, om drogerna, om festandet, sexlivet, allt. Otroligt ärligt och från hjärtat så avslöjar han saker om sig själv som de flesta förmodligen helst hållt för sig själva. Från att ha gått från ungdomskriminell till yngste heavyweight mästaren till ett totalt vrak. Det är en jävligt tragisk dokumentär men också ett porträtt av en människa som förmodligen fått fel bild på många olika sett.

"The first question we ask is, who am I?" är det första man hör Tyson säga i filmen och det får man väldigt bra veta..Så se den, oavsett om du som jag redan hade en positiv bild av Tyson eller om du som många andra anser att han är ett monster. Tror den här dokumentären isåfall kan komma att ändra din bild av en sann idrottshjälte.

Iron Mike - Messiah type.


In due time









Can't wait, kommer bli så jävla härligt att komma iväg... nedräkningen har börjat! Nu gäller det att vända på slantarna, vilket jag har stora problem med då mina vanor kostar alldeles för mycket, men men.. Dags att ta extrapass på jobbet, dags att leva som en god kristen och inte frestas av bira och damer, nej nu är det pengasparning, allt det andra får komma senare. Här kommer en playlist för att återskapa denna vemodiga men nödvändiga period.

The waiting game

Lång, hård arbetsdag...



Man har ju läst det här om folk som fått sparken för de varit för uppriktiga om sina jobb på facebook. Att chefen är ett skämt, att villkoren är dåliga osv... Jag och några polare tog det här steget längre och tänkte, vad ifall en porrstjärna körde lite statusreports från sitt jobb, hur kunde det låta?

- Jävligt hård och lång arbetsdag
- Helt utmattad efter ett åttatimmarspass utan rast
- Frågade chefen efter mer timmar idag, vi får se vad vi kan få in, sa han.
- Ständigt samma rutin på jobbet, vill testa någonting nytt
- Någon som vet var man vänder sig om man råkat ut för en arbetsskada?
- Helt slut i kroppen efter veckan som gått

Haha, man kan hålla på i evigheter...




Nostalgia



En av mina idoler som liten var Jackie Chan, som brutit mer ben än folk i Hägersten. Här är någon douchbag som satt ihop 10 av hans bästa stunts i ett youtubeklipp. Galet!



Up and downs

Från att gå från en riktigt härlig dag igår, Bajenseger, ett par bira och annat trevligt så till total misär idag. Bara suttit hemma, tryckt i mig en pizza och slappat, inge Taxi Driver inspiration idag alltså..  Inte ens dagens Entourage avsnitt var särskilt roligt, Johnny Drama och Sloan i all ära.

Lördagen var dock nice, direkt efter kneget så blev det lite pokerspelande. Har aldrig hajat grejen med poker men det var fan så roligt att lira, trots 200 :- back i kritiska finanstider.Sen blev det UFC gala 101 som var en liten besvikelse med undantag BJ Penns hets och Forrest Griffins luftfärd han åkte på av Anderson Silva (galen snubbe..!).

Well well, meningslöst inlägg, men vaddå? Det var ju också en meningslös dag..







Reinkarnationen

Efter att ha gått slalomgång från trottoar till trottoar och återigen bränt stålar så känns det faktiskt dags för en lugn period ett tag nu. Tackade nej till två olika ölningar idag för att försöka styra upp sommarens vanor till lite mer regelbundna sådana. Första målet är ju att spara pengar. Har försökt med det ett bra tag men är fortfarande bara en tredjedel från mitt mål, så det är väl prio ett och då är det ju inte direkt läge att köpa drinkar, åka taxi och fyllekäka till absurdum.

Inspirationsvideon för detta är denna, en klassisk scen ur filmen Taxi Driver. Visst har Travis lite andra problem än mig och går sen loss med en pistol, men det är ju inte direkt mitt mål..  vissa likheter finns det ju trots allt..




Jag tror det kommer att gå bra, jag hoppas det, men jag vet också att när Bajen torskat ångestderbyt på söndag så blir det samma sak igen och förmodligen en ännu värre slalomgång hem... uhh!

Seven times out of ten we listen to our music at night

Då har bloggen varit igång ett tag, har inte direkt hittat en röd tråd, men det är kul att folk iallafall idel ger en positiv respons. Runt 15-25 läsare om dagen är väl ganska klent och måste bättras på, men hoppas det finns några trogna där ute redan?

Sitter nu här, klockan snart två och lyssnar på A Tribe Called Quests klassiker Midnight Marauders. Minns hur ballt jag tyckte var att Q-Tip sa "everybody in Sweden, rock rock on!" när jag var ung och hade The chase part II i lurarna. Lika ballt är det inte längre men det är fortfarande en jävla härlig skiva, särskilt vid det här klockslaget..



"The listener is guided through the program by a robotic voiced woman played by Laurel Dann. As this voice tells the listener at the end of "Award Tour", the meaning of the album's title derives from a figure that "seven times out of ten, we listen to our music at night", hence the "Midnight", and that the word maraud means to loot, and A Tribe Called Quest are "maraud[ing] for ears"

Hur många skivor har såna revolutionerande idéer nu för tiden?



Baksmälla

Rubriken härstämmar inte på grund av de otroliga mängderna alkohol som runnit genom min kropp senaste tiden utan att filmen Baksmällan sågs häromdagen. Jävligt rolig komedi som rekomenderas varmt av i stort sett alla, inklusive mig och alla andra en personer på gvanosopranobloggens redaktion...

Idag var tanken att hamna på F12 och nuvarande klubbklassikern Graceland med ett gäng gamla vänner och en bra bajenkamrat, tyvärr blev så inte fallet då det var fullt när vi halkade in där allt för sent egentligen... Ganska dumt, men det blev ett bra krök och snack med min goda vän Sam på Debaser iallafall, riktigt trevligt... Småurt dock, kanske Elita var på F12 och blinkade med sina stora ögon igen? Man kan ju iallafall hoppas och drömma sig bort...

Nu blir det nya Entourage och kanske ett avsnitt Weeds innan sängen kallar och ögonen sluts denna tisdagnatt..

Annars för er sömnlösa jävlar eller semesternjutare så har ni en bra hiphop playlist från spotify här, Hägersten we go hard!

Ciao!

Ska man säga eller inte?

Var nyss nere på lokala grekhaket och köpte souvlaki, svinigt gott, men det var inte det jag tänkte på när jag handlade. Utan att ena servitrisen hade ett 3x3 cm uppskattningsvis stort hål alldeles vid innanlåret på sina tights. Oj, tänkte jag först, nice... men sen efter ett tag så var det mer, ska jag säga till henne eller? Slutade med att jag sket i att säga till. Var ju ett ganska känsligt ställe och hon hade ju hajat vad jag hade stirrat på innan jag märkte det... Kom iallafall hem med en god souvlaki i vanlig ordning och hon fick väl fler kunder att stirra lite, undra om någon sa nåt?

Komplicerad fråga det där..

It's your birthday!

Vad är egentligen grejen med födelsedagsfiranden? Satt och slappade på facebook och såg en bekant fira sin tjugonde-nånting födelsedag med avancerade tårtor, hela släkten, massa barn och ballonger och tänkte direkt, vad i helvete? Visst, när man är liten och man vill ha presenter och sånt, okej, då förstår jag grejen, men i vuxen ålder?
   
Jag är inte alls bitter, om jag hade velat fira såhär hade jag kunnat göra det också, saken är den att jag inte ser meningen? Låta massa släktingar alibi gratta mig och låtsas vara jätteglada för min skull, ställa massa frågor om vad jag vill göra i livet, vad jag vill plugga, om jag trivs på jobbet och liknande, varför? Jag har blivit ett år äldre och har haft ett år mer utan att göra någonting vettigt.

Jag ser det inte bara som meningslöst utan jävligt egotrippat. Jag är ingen som vill sätta mig i centrum, blåsa ljus och låtsas vara duktig, vafan, de som grattar mig grattar mig, man blir lite glad att någon tänker på en. Men jag tänker inte tvinga dit halva släkten med sina kids direkt efter jobbet för att trycka i dem nån halvbillig tårta man lyckats ordna som de sen spyr av ännu billigare vin och bira.

Så fuck blåsa ljus, blåsa ballonger och blåsa släktingar på stålar för presenter. Vi lämnar det till halvdanna facebookkontakter. Feliz cumpleaños!

"Grown men don't give eachother gifts unless they're fucking"
- Johnny Drama

RSS 2.0