Empty promises and broken dreams

Här kommer veckans spotifyplaylist, var ju ett tag sen jag körde något sånt och har ju fått schyst beröm för mina tidigare småmixar så varför inte igen? Denna är för alla som känner att hösten är på gång och bara vill lägga sig under ett täcke och känna smärtan av att vänta ett år till nästa sommar. Väldigt blandad mix, men hoppas ni gillar det mesta iallafall!

Höstdepressionen är här!

La famiglia, alltid lika nice

Underbar dag, vaknar klockan ett riktigt seg av att farsan ringer, han undrar om jag är på G att glida över till dem och fixa deras strulande dator, i vanlig ordning. Mmm, svarar jag dovt och segt, slänger på mig några kläder och går neråt mot tunnelbanan i lugnt tempo. Med min klädstil Adidasbrallor och luvtröja, lite småfrossa såhär på morgonen och snorig näsa ser jag förmodligen ut som den värsta sortens crackmissbrukare.

Efter lite meckande med datorn, typ fixa en hotmailadress åt goda fadern osv så köper vi kinakäk, chips, läsk samt choklad och slår oss ner framför Champions League kvällen på TV, life is good when you're sick. Kollar Inter stå för en halvhjärtad insats mot laget med skönast namn i CL Rubin Kazan, tätt följt dock av Urinera(?) från Rumänien.

Höjdpunkten är dock, tillskillnad från vad farsan säger som tjatar om Zlatan, Fiorentinas match mot Liverpool. Ett vänskapsmöte som dock idag inte är så vänskapligt då Fiorentina chockar mig och alla andra med att köra över engelsmännen. Riktigt trevligt att se att italiensk fotboll lever i högsta grad, även på läktaren där bengaler antändes och en schyst koreografi genomfördes. Stevan Jovetic magisk och Alessandro Gamberini hade lika ball frilla som vanligt, grymt!

Morsan visar sen efter matchen lite barndomsbilder som får en att bli lite sentimental följt av att traditionelsenligt visa dagens Rockystrip i DN. Garvar tillsammans åt att de föreslår småbarn som dörrvakter på Spy Bar då man förmodligen hade betett sig bättre och mer eftertänksamt med kids runt sig istället för anabolamongon, kanske något att testa på Söderstadion också? Eller hade de tyckt bengalerna varit för balla för Staffan "bokmalen" Thorsell kanske? Synd att du förstörde den här fina dagen.

Set em' free

Allt som ger kapitalismen en nagel i ögat är värt att försvara.



The only blogger with a flu, I blog sick, be what you trying to do

Har varit taskigt med uppdateringar nu på senaste, som man brukar säga inom bloggarlivet, men här är iallafall ett nytt schyst inlägg alá silikontuttar.

Anledningen till att det inte blivit mycket blaaaawgande är att jag i dagarna hunnit med att se Bajen torska återigen, denna gång i Malmö, varit på en del fester, spelat fotbollsturnering där jag var lika het som Nathan Paulse och gjorde två pytsar och dessutom jobbat för första gången på jävligt länge, hektiskt. Direkt då när man ska börja tjäna ihop levebrödet igen så känner man sig dålig, typiskt. Förkyld, riktigt ont i halsen och seg, och inte fan gjorde en tjugominuters promenad i regnet hem från jobbet det bättre, satan vilket oväder.

Så nu sitter man här klockan två på natten och stör sig på den ömmande halsen medan man återigen tänkte dra ner nya Entourage och glo på. Blir spännande att se om Vince äntligen gör något filmliknande igen, känns som det behövs nu för att serien ska hamna rätt köl igen. Annars så var säsongspremiären av How I met your mother jävligt bra, ska bli kul att se avsnitt två för säsongen imorgon när man ligger hemma och äter glass i sjuksängen.

Vill förövrigt tacka min goda vän på Paldiskipalace för en fin present som han kom hem med från New York, en Queens regplåt som ska hängas upp i lägenheten pronto, man tackar!

Ett pris utlovas inte, men iallafall ett hedersomnämnande till den som kan se vart rubriken är hämtad ifrån, svaret finns tidigare i bloggens historia, om än lite kryptiskt.














Bring the noise, idag kör vi!


Hank Moody saves the day

Klockan 22.30, jobbat stängning vilket känns ganska vanligt nuförtiden, kommer hem till en hög med disk som mer liknar en hög av skrot, illaluktande, motbjudande, ungkarlsaktigt. Pustar ut högt, helvete vad jobbigt att ta sig an den där högen. Den har nästan haft sitt eget liv, och då pratar jag inte om möglet i en av kastrullerna utan att den byggts på och byggts på i allt för lång tid så att man tappat kontrollen över den. Fan vad jag hatar det, man ska diska direkt, men det gör man ju inte.

Fördriver tiden lite med att slösurfa på internet, efter att ha tittat på samma sida för femtioelfte gången inom loppet av tio minuter så ger jag upp och tar på mig ansvaret att utrota hela civilisationen som byggts upp i köket. Med Jay-Zs nya album Blueprint 3 i hörlurarna så går det ändå ganska bra, tänker på hur bra låten Empire state of mind är. Slår även en tanke på min polare som är i New York nu när Alicia Keys sjunger ut om New York i refrängen, där hade man ju hellre varit nu än kämpat med gröngrumliga köksartiklar.

Efter disken är jag återigen rastlös, slösurfandet fortsätter då det plötsligt slår mig, Californication har ju kommit! Ja, ni vet ju som de trogna läsare ni är att jag tidigare nämnt Entourage som måndagens stora nöje i serieväg, men idag blir det den tidigare nämnda serien om Hank Moodys liv som jag ser fram emot. Medan Entourage bara blir sämre och sämre tycker jag Californication bara blir bättre och bättre, eller åtminstone lika bra rätt igenom.

Främst tror jag det beror på att mitt livs förebild faktsikt kanske är Hank Moody. Ju mer jag tänker på det är han fan exakt så som jag vill vara. Ha en stor kärlek, en passion, sin familj, men ändå inte tappa fotfästet och ändå vara sig själv med alla barnsliga inslag kvarsvetsade, fan killen har ju till och med en blogg. Hank Moody, en riktig hjälte.

Det enda negativa med serien är dock att klockan har passerat tre och att jag snart upp och jobba igen, den här gången inget stängningspass, utan imorgon börjar jag mycket tidigare, typiskt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Går runt i stan, det är tyst, klockan är drygt nio. Nej fan, nu räcker det tänker jag och säger hejdå till mitt sällskap. En hyfsat snygg brud som ville ta en promenad med mig, men som jag känner att jag inte har nåt gemensamt med alls. Hela samtalet är en utdragen och otroligt tråkig process, det här funkar inte, alls. Vinkar hejdå mer eller mindre och sticker snabbt som attan mot Medborgarplatsen. Brother Ali uppträder nämligen gratis på Hotelbaren som ligger på Folkungagatan har jag fått reda på tidigare eftersom min kusin jag inte sett på länge talat in ett meddelande på telefonsvararen, perfekt ursäkt, goodbye!

Kommer dit när Brother Ali kört en halvtimma kanske, kön otroligt lång. Tänker en stund om det är värt det och kommer fram till att jag inte har mycket annat att göra, så varför inte vänta? Det blir början på en galen kväll. Väl inne, tjugo minuter senare så möter jag snabbt upp min kusin i hettan och trängseln av hiphopskallar som nickar till takten. Han är med sin brud, en trevlig tjej som det till och med var längre sen jag träffade än min kusin. I mullret av musiken är det svårt att snacka, konserten fortsätter på ett bra sätt i kanske en halvtimma till innan vi ens kan säga hej ordentligt.

Efteråt bestämmer vi oss att gå vidare till Ljunggrens och dricka lite bira, ett ställe jag inte varit på tidigare på Söder, vilket är ganska ovanligt. Med oss följer en av kusinens gamla tjejpolare jag inte såg inne på konserten. En riktigt trevlig tjej och biran rinner ner genom strupen på oss alla fyra i ganska bra tempo. Efter ett tag dyker en  kund upp från jobbet och snackar upp mig och kusinens tjejkompis, en riktigt trevlig och dessutom riktigt snygg brud. Kusinen tackar för sig med bruden och drar, ensamma kvar är jag och kompisen som innan idag knappt pratat med varandra, och så kunden, den snygga tjejen, som dock försvinner efter ett tag av fyllesnack.

Vi två kvarvarande gör det dock till en grym kväll, efter dansande och nöje på Ljunggrens så hamnar vi på förmodligen Stockholms mest bissarra ställe, Thai Tigern. Historian till detta är att några andra vänner sitter där och garvar arslet av sig då thaibrudar i 20 års åldern dansar med svenska desperata män i 50 års åldern, ackompanjerat av thai-karaoke, riktigt underhållande. Inte nog med detta så blir det storslagsmål mellan några idioter, som förmodligen bråkat om eller med någon thaibrud. Flaskor flyger i luften och föromlämplingar likaså.

Garvande går man sedan hem vid halv tre på natten trots jobb dagen efter, klockan tolv är ju ingen tid att börja på, klassisk fyllelogik. Men men, fan vad livet ibland är härligt spontant och underhållande, det blir vad man gör det till.


Underdog status

Idag är det som bekant en stor match, Inter tar emot Barcelona på San Siro. I tidningarna kan man läsa om Zlatans träning inför, hans kommentarer om Mourinho, om sina lagkamrater, om fansen. Det är som hela matchen är en stor debatt mer än en fotbollsmatch. Jag älskar såna här uppladdningar, när det är något utöver att det är två stora lag som spelar bländade fotboll som gör upp. Det är speciellt när en spelare gör återkomst till sin gamla klubb, hur blir mottagandet, hur klarar han trycket, kommer han göra mål?



Jag gillar Zlatan som fan, ruskigt duktig spelare med en skön attityd minst sagt och dessutom en nationalikon, men idag håller jag på Inter. Varför? Jag har alltid haft en förkärlek för underdogs. När Inter blev av med Zlatan, sin stora stjärna köpte man in bra spelare, kanske till och med gjorde laget bättre, men likväl hör man, vad ska Inter göra utan Zlatan? Svaret är ganska glasklart, vinna mot Milan 4-0 där nyförvärven bombade in snygga baljor, man har sedan debaklet i premiären mot Bari vunnit samtiliga matcher.

Än idag hör man dock, Barcelona kommer utklassa Inter och liknande kommentarer, Inter är bespottade, hatade, den fula ankungen i sagan. Media går på vinklingen att Zlatan har kommit till något "bättre", något finare, medan Inter nästan står och hånler och känner att fan, nu tar vi det här, så chockar vi hela världens bild av vår klubb och deras. Därför är jag idag helt nerazzuro, blåsvart. För den som slår underifrån är alltid vackrare och bättre än den som sitter på toppen.


Blinded by the lights

 

Dagens låt är en schyst remix på The Streets klassiker, Blinded by the lights. En given låt till årets stora fest, soon to be. Ni som ni vet, ni andra, fråga.


Passivitet, farligt farligt, men tyvärr också härligt härligt?

Bloggen ska inte bli politisk, utan fortfarande handla om öl som sveps i barer, damer, tvspelande och annat vardagligt, men samtidigt är politiken också vardag, i högsta grad. Satt igår och varvade mitt youtubande på tvspel med att läsa om futurismen. Jag har alltid varit intresserad av olika inriktningar i idéer, tankar och politiska inriktningar så det är ett givet nöje på kvällskvisten att fördjupa sig i.

Vad är det då, den här -ismen, undrar väl ni där hemma halvtrötta bakom era dataskärmar? Jo, futurismen är enligt wikipedia en kulturell riktning inom konst, litteratur, musik och arkitektur som eftersträvade ett radikalt uppbrott med tidigare traditioner. Man ville riva muséer, förkastade gammalt tänkande och konst och ville gå en ny väg. Grundaren till denna tankebana var italienaren Tommaso Marinetti, han ansåg att vi strävar efter en bättre framtid än dåtiden, varför då gå tillbaka för inspiration? Det viktiga var nu, och framtiden. Sina tankar presenterade han i det futuristiska manifestet som gavs ut 1909.

Detta manifest innehöll ståndpunkter som sedan också skulle ge utlopp inte bara i konsten, utan också i politiken. Benito Mussolini, Italiens framtida diktator, socialisten som sedan blev fascist, såg väldigt mycket upp till futurismen och tog mycket inspiration av Marinettis manifest. Det såg man bland annat då han byggde mycket moderna och nyskapande byggnader och liknande men också i andra punkter i manifestet:
Vi vill förhärliga kriget - världens enda hygien - militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan. Kanske är det tydligaste exemplet på Marinettis ord som Mussolini sedan snodde åt sig. Hur det gick får man väl döma själv, det är inte det viktiga, det viktiga är att man måste tänka på andra idéer än de vi är vana vid.

Vad vill jag då få ut med denna lilla text, förutom att påvisa att jag är intresserad av såna här tankegångar? Det samhället vi lever i idag är såpass passiviserat, det märker vi på att ni kanske inte ens kommit såhär långt i texten utan att ha tröttnat. Folk orkar inte engagera sig i idéer, i tankebanor, det är obekvämt. Demokratin har gett oss många mänskliga rättigheter men den har samtidigt förslappat oss. Den är våran "tidigare tradition", den hade vi förkastat med Marinettis tankar, om det sen är rätt eller fel är något annat, men vi måste också tänka mer outside of the box. Vi är inte sugna på att veta mer om något annat, vi är nöjda med det gamla, det vi är vana vid. Folk går till sina jobb, har ett fritidsintresse, får en fru, får ett par ungar, förverkligar aldrig sig själv och sina drömmar och är nöjda med det, iallafall vad de tror.

Man jobbar på ett jobb där man slösar 9 timmar av sin vakna tid om dagen, på att göra någon annan lycklig än sig själv. Det kallade löneslaveriet är inte bara en realitet utan också en fara. Vi passiveseras såpass mycket att det viktiga i livet är vem som vinner Idol, att ha rätt kläder (även det för att se bra ut och accepteras, på bland annat arbetsplatsen) eller hört det senaste skvallret. Sålänge du får dina 20,000 i månaden du sedan lägger på varor och tjänster du knappast behöver för annat än att glömma ditt jobb och dina måsten, så är du nöjd, tills jobbet börjar igen.

Det finns dock skillnad på yrke och yrke. Ett arbete där du förverkligar dig själv genom att leva ut dina drömmar som inte är pengarelaterade, och där du gör din omgivning och samhälle nytta, är något helt annat än ett jobb där du exempelvis säljer saker någon annan får pengarna för.

Vad jag försöker säga är att folk borde kasta loss lite mer, tänk på hur ni gör samhället och folket nytta istället för vad ni själva tjänar stålar på. Marknadsföring, försäljning av tomma löften och tomma tjänster är bara utsugning av egna medborgare. Är det något som ni säger är glada över att ha blivit, för ni har er tv på 50 tum och era barn "har det bra" för de har råd med större legoskepp än andra? Ni är inga samhällshjältar för mig eller något jag delar värderingar med, hoppas fler hade tänkt likadant. Då hade nog världen sett mycket bättre ut, låt oss blicka framåt.






Stuck in time

Sitter här alldels för sent igen i vanlig ordning, men just nu garvar jag utav bara helvete och är nästan tårögd. Kollar nämligen på gamla klipp på youtube från tvspel man spelade i timtals som knodd. Inte nog med att man minns det mesta man trodde sig hade glömt, så ger det en så härlig nostalgikänsla. Minnen kommer upp, som när man garvade ihjäl sig åt Daytona-låten på Sega Saturn hemma hos en polare, när man försökte slå rekord i friidrottsspelet Track and field II på Nintendo 8 bitars, hur man spöade karaktärslösa fyrkanter i Virtua Fighter eller slog sönder tegelstenar och försökta vinna över polares storebrorsor i Mortal Kombat.



TV spel är en jävligt märklig grej. När man var liten var det som att gå in i en fantasivärld, det var allt som betydde något när man just då skulle möta en boss eller liknande, koncentrationen var total. Det roliga då var att man samlades flera stycken hos någon polare som precis fått ett spel i julklapp eller liknande. Ett gäng grabbar tittade på och hejade högljutt när den som hade spelet eller spelade för tillfället, försökte besegra bossar och liknande. Vissa spelade knappt ens, utan bara tittade på och trivdes bra med det, gemenskapen var det primära. Nu för tiden sitter ju dagens kids främst isolerade med sina datorer och skjuter varandra via internet. Vilket också kan var skoj kanske men det är inte samma sak och inte på samma sätt, man torskar ju det sociala, åtminstone det mänskliga och gemenskapen.

Så när man sitter och tänker tillbaka på spel och sånt, på minnen man haft, prestationer man gjort, som det faktiskt är, så blir man fan riktigt sentimental. Jag undrar om man kommer känna likadant i framtiden. Om man drygt 30 år gammal sitter och snackar med grabbarna om när man med sin egen gubbe lyckades behålla UFC bältet mot Brock Lesnar och hamnade i Hall Of Fame, på samma sätt som man snackar om legendariska International superstar Soccer matcher. Vem vet? Det får helt enkelt framtiden utvisa.




Måndag hela veckan... nja

Måndag är dagen då de flesta börjar sin arbetsvecka återigen, för mig är det dock annorlunda, det är dagen då Entourage ska tittas på. Serien som handlar om vad de flesta vet, en up and comin' filmstjärna i Hollywood med sitt gäng av sköna barndomspolare han bor och lever med. Serien har visserligen stagnerat lite men är fortfarande jävligt skön att glo igenom. Vissa verkar dock lite mer sura på att serien egentligen inte kommer någon vart, kolla det här youtubeklippet t ex.



Annars så sitter man mest och njuter av Raekwons nya platta, Only built for Cuban Linx II, hiphop at it's finest. Kul att man sitter och lyssnar på samma musik som när man var 11 år, även om man har brallorna numera vid en stabil plats runt midjan istället för 20 cm längre ner.





Åka pendeltåg!

Har iofs inget körkort och åkte pendeltåg här om dagen men är ingen looser. När man åker pendeltåg eller tåg i allmämhet som tar lite längre tid och man inte har något att sysselsätta sig med så blir det automatiska att man lyssnar in sig på konversationer som folk har runt omkring en.

Jag, ensam i en fyra, i fyran bredvid sitter två brudar. Den ena med klart markerande maskulina drag, mörkhårig och glasögon, möjligen transvestit. Kläderna omoderna, fula, det luktar pendeltåg om henne helt klart. Den andra, ganska söt tjej, egentligen, men håret är färgat blont, vilket ser ut att ha misslyckats och håret är numera orangeaktigt, ser sliten ut, framtida städtantsvarning. Deras samtal är innehållslösa, de lyssnar på skitmusik på en av deras mobiler, sprakiga högtalare, tired of using technology, pendeltåg exemplifierat.

Å andra sidan med dessa pendeltåg så finns det vissa härliga saker också. Eftersom jag nästintill aldrig åker de här tågen så är det en del platser man ser som faktiskt ser rätt schysta ut. Vissa ställen skulle man till och med nästan kunna tänka sig att bo på.

Då plötsligt kliver till och med en snygg tjej på tåget, dock med en kille i släptåg som såg som hämtad ut ur Flemingsberg, där de precis också gick på. Den gnutta hopp om dessa orter och detta tåg som dök upp försvinner lika snabbt igen. Lyssnar vidare på snacket tjejerna har till höger om mig, lika ointressant fortfarande, snart Stockholm Södra, fan va skönt att vara hemma.

Thom "Lenin" Åhlund

 

Såhär såg det ut på Hammarbys förstasida idag, riktigt mäktigt och peppande om jag får säga mitt. Nu jävlar tar vi det här, säsongen har bara börjat.

 

 


What to do, what to do...

Har fått det sjukt härliga beskedet att en av mina närmsta polare ska gifta sig med hans underbara tjej. Riktigt roligt, vad som dock får mig att nästan spy av nervositet är att jag blivit utsedd att ordna en svensexa!

Främst för att jag vet knappt något om bröllop, vet knappt vad man gör, vad det är och hur det går till. Jag har varit på ett bröllop tidigare, min morbrors då jag var cirkus fem bast och dansade med min morbrors fru när jag nådde upp till knäna på henne.. (okej jag nådde högre upp men hittade inget bra ord i den höjden..ehum..) Annars har min bild av bröllop varit filmer så som Wedding crashers och liknande, så jag vet inte vad jag har att vänta mig.

Svensexa var det ja, får hoppas man överträffar Baksmällan filmen, det blir tufft men ska göra ett grymt bra jobb, det lovar jag.


Freddie, snart i en Nationalencyklopedi nära dig

Det tidigare i bloggen (uhh..) nämnda uttrycket Freddie har fått en ny kompanjon, i form av Formtoppad Freddie. Som tidigare nämnt är Freddie en Pepsi med Rom, ej att förväxla med uttrycket Rom och cola, som då åsyftar att romen blandas med den mästerliga läskedrycken Coca Cola. Den Formtoppade Freddien skiljer sig i att man använder en sockerfri Pepsi, kallad Pepsi Max istället för originalpepsin. Det är en distinkt skillnad i smak och är ett bra alternativ för diabetiker.



Tveksamheter och ångest

Kan man verkligen äta Calippo som den vuxna mannen man är? Det är en lång avlång, penisformad, brun glass som åker ut ur en slidliknande förpackning som dessutom utsöndrar (eller snarare avsöndrar då den smälter) flytande vätska. Man stoppar alltså denna avlånga, bruna sak i munnen och suger på den sedan tills den avsöndrar mer vätska som smakar gott, man trycker sedan på den så den åker upp och ner i munnen, ganska osmakligt minst sagt. Jag är väldigt splittrad, det är ju trots allt bara en glass, god bless, vad tycker ni läsare?



Kändistätt på butiken senaste tiden. Kevin Borg har varit inne flertalet gånger, likväl Sibel och den gamle alkisen Ulf Lundell. Tänker snart ta en bild och hålla armen om de förstnämnda iallafall (Ulf är väl inte jätteglamorös direkt) ala Kenza (gifta oss? Just let me know!) och blondinmjälla (Gift dig inte med mig!) bara för att få lite credpoäng till gvanosoprano.blogg.se, men det har inte blivit verklighet än... i en nära framtid kanske?



Tanken idag går annars åt till cumbiavännen och livskamraten (not in that sense) Alex Crack... saknar dig redan :

 

Catch you on the flipside! Que calor!


Forever young


Slapp dag med bra vän

Dagen var jävligt lugn, jävligt lugn.. Vaknade vid halvtresnåret då en av mina bästa vänner ringde och ville glida innåt stan för att växla pengar och lite annat. Nappade direkt då det kändes segt att bara ligga hemma och slöa, sen var det ju en anledning att slippa städningen som jag även hade planerat idag, så valet var ganska självklart.

Väl inne i stan greps jag av en jävla hunger ganska omgående, så bestämde mig att fråga polaren om vi skulle käka. Med ett klart Ja så drog vi sedan till Kungsgrillen vid Hötorget. Den här kebaberian eller vad man ska säga, skiljer sig jävligt mycket från andra. För det första är det idel svenskar som jobbar där, vilket är ganska skumt i en kebaberia, sen för det andra är det ruskigt gott, de kör alltid fotboll på tvn och snackar kampsport, så det är ett grymt ställe som jag rekomenderar starkt. Nästan i klass med Folkets kebab vid Zinken.

Med nästan allt för mycket mat i magen blev det återigen ett besök på Systemet, (blame my workschedule, not me) och hem till polaren. Lite spotify, tv spel med århundradets UFC fighter och skjutande av attackerande rymdmyror ackompanjerat av Systeminköpen, för att sedan se filmen Män som hatar kvinnor gjorde kvällen komplett och förbannat trevlig.

Filmen i sig var ju jävligt hypad innan och levde nästintill upp till de högt ställda kraven man har på en film som hyllats såpass mycket. Gillar verkligen deckare i den här stilen med djupa personlighetsskildringar. Mikael Nyqvist är förövrigt en riktigt duktig skådis.

Men vill också säga till er Svenssons som kollat den här filmen och tycker att det är det bästa ni sett, så kan ni ju vakna ur er lilla bubbla. Bänka er framför tvn och se Mystic River, eller läs originalboken av Dennis Lehane, om ni är mer lagda åt bokhållet. En film i hyfsat liknande stuk av Clint Eastwood med Sean Penn och Tim Robins bland annat som får en att förstå att USA ligger iallafall ett snäpp eller åtta före Sverige på de flesta sätt i filmmakeri.

Kolla bara in trailern här som ändå inte gör filmen rättvisa en smula.

 

Imorgon blir det kneg igen, vilket känns sådär, men pengarna måste in. Skönt att man har en bra dag att återgå till i bakhuvudet när man sitter och dagdrömmer i sin lilla kassahörna iallafall.


Love you man, no homo.


Hjälten



RSS 2.0